Vatten! - stan är full av vatten. Flykten till norrland

Så kom de ifatt oss till slut, den senaste tidens tunga regn på nordön. Det här inlägget ska egentligen handla om vår återvändarresa till Nya Zeeländska norrland, men efter förrgårdagens stormflod i Auckland är det skönt att kunna börja med att berätta att vi har vårt på det torra. Nästan tre decimeter nederbörd är det mesta som någonsin uppmätts under ett dygn i Nya Zeelands största stad, där vi tillsammans med övriga 1,7 miljoner invånare fick se hela kvarter under meterdjupt vatten, avstängda gator och motorvägar. Många blev av med el och dricksvatten, flygplatsen stängde och Elton John ställde in sina konserter. Ett lokalt undantagstillstånd utlystes på kvällen.

Mitt i kaoset skulle ULF och hans kollega försöka ta sig hem från kontoret inne i city. Det verkade hopplöst. När ULF på morgonen gett sig iväg för att ta cykeln på färjan till jobbet var det lugnet före stormen och han hade bara sin obligatoriska regnjacka i ryggsäcken medan regnbyxorna hängde kvar i hallen. Under färjeturen över Hauraki Gulf, en tarm av Stilla Havet, öppnade sig himlen och det blev en blöt cykeltur de sista kilometrarna till WSPs kontor. Väl till hemfärd hade byxor och underkläder nästan torkat, men varken regnjacka eller paraply skulle kunna skydda mot skyfallet som tilltagit. Kanske skulle färjetrafiken inte ens vara igång? Efter att ha kollat att vägtrafiken verkade flyta på (hmm) ringde ULF till Maria. Hon kom en stund senare, nästan ensam om att åka in mot stan och hämtade ULF och kollegan som var i stort sett de enda kvar på kontoret. Gatan var redan som en flod, så det var hög tid att ge sig av.

Foto: NZ Herald

På väg ut på motorvägen var vattnet farligt djupt och köerna över bron mellan södra och norra Auckland var massiva i alla filer. På något märkligt sätt lyckades ULF navigera rätt i regndimman och vi kom alla hem välbehållna utan större dröjsmål. I hallen hängde ULFs torra regnbyxor.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Nordön har tagit emot rekordstora regnmängder hela januari, men när vi på juldagen smet iväg för en "Northland revisited tour" var ovädren på annat håll. Vi fick ändå uppleva en massa olika vattenfall, som det i Whangarei på startbilden ovan. På vägen dit upp var det beachväder och Ida fick äntligen njuta av de horisontella vattenfallen - surfvågorna - på en av våra favoritstränder vid Tawharanui Regional Park, en knapp timmes bilresa norrut.

Inspirerade av strandens smågrottor gav sig Ida och ULF in i grotthålorna nära Waipu. Här var vattenfallen lugnare i form av droppande stalagtiter i fina färger och former, men redan nästa dag var det dags för det imponerande Whangarei Waterfalls.

Gårdagens grottbesök hade gett Ida och ULF vatten på kvarnen och de grottade sig in i Abbey Caves. Därinne dök en ål upp i vattnet de vadade igenom och när de släckte pannlampan uppenbarades lysmaskar som i en galax ovanför dem. Övriga familjen avnjöt de naturliga och märkliga stenstatyerna ute i det fria.

Vattnen vid Matapouri på Northlands västkust var lugna, så när grottmänniskorna äntligen kom ut i ljuset fick vi ännu en fin dag med sol och bad, samt en natt med svidande bränna. Innan nattmörkret la sig över vägen tog vi en kisspaus på Hundertwassers toalett i Kawakawa. Här var vattenfallet stängt för underhåll. Solnedgången vid boendet i Whangaroa på annandagen var smått magisk, och det lokala fyrverkeriet var i klass med de senare nyårsraketerna från Aucklands Skytower. Vilket säger en del om båda tillställningarna - mer som en droppande kran än ett spektakulärt vattenfall av ljus.

Nu när julfirandet helt var över, hade vi en lång dag i the Far North framför oss. ULF vaknade tidigt på grund av solsveda och satte i morgontimmen av uppför St Paul's Rock, döpt efter londonkatedralen. Det blev ett första test av hur väl han återhämtat sig efter sin bypassoperation dryga månaden innan. Sista klättringen fanns kedjor till hjälp och tur var det, för han var rejält trött vid det laget. Men utsikten uppvägde ansträngningen.

Förra gången vi besökte fyren vid Cape Reinga längst i norr firade Sverige nationaldagen. Nu var det direkt efter jul och kanske drev en omedveten hemlängtan oss åter till den punkt på Nya Zeeland som är närmst Sverige. Landskapen däruppe är helt annorlunda mot dem runt Auckland och resten av Nordön, med stora sanddyner blandat med gröna, låga buskar. På återvägen söderut avstod vi att ta avtagsvägen Cemetery Rd - undertexten på vägskylten (se bilden nedan) avskräckte.

Bay of Islands är en av de mest populära fiske-, seglings- och turistdestinationerna, i en subtropisk mikroregion känd för sin fantastiska skönhet och historia. För dem som älskar stränder och vattenaktiviteter omtalas det som ett paradis i landet som vi känner som ett paradis i sig. Vi hade bokat in oss på en halvdagskryssning ut till the Hole in the Rock, med ett stopp vid Otehei Bay på Urupukapuka Island. Huvudmålet visade sig för dagen vara ett riktigt blåshål, varför kaptenen valde att inte åka igenom vilket vi var tacksamma för. Överhuvudtaget kändes förhållandena i denna yttre del av Bay of Islands mycket karga och barskt ogästvänliga. Undrar hur fyrvakten har det när det stormar?

Betydligt trevligare då på ön med det sagolika namnet Urupukapuka, där Ida trots en stark inledning inte orkade hela vägen i syskontävlingen "Twin Peaks" utan Noras slutspurt räckte till en knapp seger. Om nu den klocklösa tidräkningen var så exakt.

Tillbaka i Pahia var det en kort färd till Waitangi Treaty Grounds, som markerar Aoteoroa New Zealands födelse som en bikulturell nation. Det är en speciell plats för alla nyzeeländare där mycket av landets historia formades genom undertecknandet av självständighetsförklaringen, He Whakaputanga, 1835 och fördraget i Waitangi, Te Tiriti o Waitangi som undertecknades av maoriernas hövdingar och den brittiska kronan den 6 februari 1840.

Händelserna som ledde fram till undertecknandet av dessa dokument, själva undertecknandet och deras forsatta relevans för nationen kan utforskas grundligt på Waitangi Treaty Grounds. Vi fann oss själva helt uppslukade av den maorikulturella föreställningen som inledde vårt besök, innan vi också vördnadsfullt intog rummet där fördraget upptecknades (läs kortversionen av fördraget på väggen i bilden nedan).

Tagna av de historiska händelserna återvände vi till Auckland efter ett obligatoriskt dopp i Tasmanska havet. Baylys Beach är en av Northlands juveler och ingår i den längsta körbara stranden i Nya Zeeland, västkustens 112 km långa Ripiro Beach. Att se solen gå ner i havet är en ynnest att få uppleva, och de magiska färgerna på strandklipporna är en fotografs dröm.

Ungefärlig rutt för hela utflykten till Northland:

Nedan utsikten över Bay of Islands från sagoön Urupukapuka i repris!