Tji Fiji Ni

Bula-bula!

En välkomsttrio spelade och sjöng så fort vi klivit av planet som tagit oss från Auckland till Nadi på tre timmar och det kändes precis så avslappnat och exotiskt som väntat. Så långt.

Fijis huvudö, Viti Levu är lite större än South Sea Island på bilden överst och efter några timmars bilresa nådde vi Maui Bay på Korallkusten där vårt boende skulle ligga. Av någon anledning hade det inte något namn och google maps visade oss till en rastplats. Vi letade på utskriften från booking.com efter telefonnummer, men de två första gick till Kina. På baksidan hittade vi till slut ett som saknade riktnummer och prövade det. En kinesisk dam som inte pratade många ord engelska svarade och sa att någon som kunde engelska skulle återkomma till oss. På flygplatsen hade de varit förvånade när vi angav adressen. Nu började vi bli lite nervösa. En vecka innan avresa hade vi fått en fråga om att bekräfta vår bokning och när vi då sökt boendet på booking.com hade det inte gått att hitta. Hade vi blivit lurade? Rastplatsen dit google maps tagit oss kändes inte så mysig nu när mörkret lagt sig och väderutsikten visade regn. Vi var alla riktigt hungriga, efter att det tänkta matstället på vägen varit stängt. Tji Fiji vi?

Hemmastranden, den första riktiga kvällen.

Till slut fick vi kontakt med ägaren och allt löste sig. Vi blev visade vårt rum med egen balkong, och sen tog ägaren oss till en restaurang tvärs över gatan. Med lite kvällsmat i magen gick vi en runda i butiken bredvid för att handla frukostmat. Tre varv senare insåg vi att ett absolut fiberfritt vitt bröd, ägg och jordnötssmör var allt vi skulle uppbringa - om man inte gillar chips, godis eller läsk på morgonen.

När vi vaknat nästa morgon och fått i oss frukosten satte en flyttcirkus igång. ULFs nattsömn hade störts av trafiken på den stora genomfartsvägen (den enda vägen runt ön) utanför fönstret. Så först flyttade vi alla pinaler som vi nogsamt lagt i byåer och garderober till ett rum som vätte mot havet - en extrasäng skulle flyttas in, så vi började möblera om. Väl på plats kom Sunni, ställets kinesiska allt-i-allo, och frågade om vi ville se de fristående husen bredvid poolen. Snart låg alla våra pinaler i nya lådor, uttröttade av allt ståhej och inte fullt lika organiserade som i resväskan. Vi sjäva hade verkligen flyttat upp oss, efter vår skräck kvällen innan att tillbringa natten på en rastplats utan bord och stolar.

Eftersom prognosen visade än mer regn tänkte vi först att vi skulle åka till huvudstaden Suva för att handla riktig frukostmat och badkläder till Anna som inte fått sina med sig från Auckland. Men precis som med boendet bytte vi strategi eftersom det var två timmars enkel resa, medan den något mindre staden Sigatoka bara låg en halvtimme bort. Här var det lördagsmarknad och fullt med liv och rörelse i det strilande regnet. Vi lyckades få tag på den enda baddräkten i staden, men med frukostmaten var det marginellt bättre än kvällen innan. Youghurt, mjölk och någon slags svart te, samt banan och gurka från marknaden summerade tillskotten. Plus lite reservburkmat och kycklingkorv att grilla. Det klena resultatet berodde inte bara på att Fiji är ett fattigt land - den mat som fanns i butikerna var ganska ovan och svårförstådd för oss.

Vårt egna boende (från resans senare del när solen sken)

Regnet struntade i att juli faktiskt är den statistiskt torraste månaden och höll i sig både lördagen och söndagen. Nu var det ändå ganska varmt, så barnen badade glatt i poolen på bilden ovan. Och vi hade stället mestadels för oss själva medan värdarna gjorde allt för att vi skulle trivas. Men när regnet fortsatte på måndag

förmiddag hade ULF fått nog och hux flux var vi på väg tillbaka till Nadi. Med några minuters marginal hann vi ombord på en jetkatamaran som tog oss ut till den närmsta ön i ögruppen Mamanucas, South Sea Island där solen skulle skina ikapp med statistiken. Medan vi blev underhållna av Fijiansk sång och krigsdans sken solen i säkert 20 minuter innan regnet hann i kapp oss. Tji Fiji igen! Det var som förgjort. En katt som Nora fotograferade hånskrattade hysteriskt. Kattastrof!

Men så kom solen tillbaka tillräckligt för att ULF kunde skicka upp drönaren och ta några icke-representativa solbilder innan det var dags för hemesa i solnedgången.

Dagarna därefter kom solen fram desto oftare och då klagade alla utom ULF över att det var för varmt! Aldrig är det perfekt, inte ens i det paradis som Fiji är. Enligt statistiken. Vi hade till slut en mycket avkopplande vecka på fantastiska stränder, bland studerande och lekande Fijibarn, samt färgglada djur, palmer och korallrev. Bula venaka, Fiji!

PS Vi kom väldigt fint överens med värdarna för vårt boende, som vi hjälpte att döpa till Coral Coast Retreat och det kan varmt rekommenderas. Perfekt läge, jättefint och riktigt Fijianskt vänliga värdar, inklusive kinesiska Sunni. Hälsa till managern, Charlie om ni får chansen!