Stora strapatser med 85-åriga farmor på besök

En av förutsättningarna för att vi skulle kunna känna att det var okej att flytta iväg från den bredare familjen i Sverige till Nya Zeeland var att bjuda våra barns farmor Britt på en resa hit för att hälsa på och få uppleva vårt paradisland. Hela oktober fick vi därför användning av gästrummet på bottenplan, med egen utgång till trädgård och pool - alltså inte bilden ovan.

Nu är det ju inte utan betänkligheter man utsätter en 85-åring för en så lång flygresa så att man kan umgås med mamma och svärmor i en hel månad. Att hitta rätt på stora internationella flygplatser efter långa flygningar utan sömn kan vara en utmaning för vem som helst, så vi ordnade med assistans.

Det var tur, för redan i Frankfurt blev det tight; ursprunglig bytestid var 30min, inkl bagage checkin/ut! Och SAS-flyget från Stockholm blev försenat.... Assistansföraren körde rätt snabbt, men det hängde verkligen på en skör tråd. Framför Britt i en passkontroll stod några damer som först på kontrollantens anmodan förvirrat började leta efter sina dokument. De letade i jackor och i väskornas ytterfack. Och de letade inne i väskorna. Bakom dem i assistansbilen undrade Britt frustrerat hur man kan kan vara ute och flyga och inte ha koll på sina pass. Till slut hittade de rätt och Britt kom med flyget vidare. Pust!

Väl på plats i Auckland gav vi henne halvannat dygn för tidsomställning innan vi gav oss ut på den första av flera strapatser. Efter ca 2 timmars bilresa hemifrån kom vi till sagornas Hobbiton där regnet var ihållande och Nora snart blev magdålig. Men farmor fick en stor upplevelse på den permanentade inspelningsplatsen efter Hobbituppföljningen av Triologin om Ringen.

Efter lite dryck på för dagen hobbit-tomma, The Green Dragon Inn och mat på Matamata-kaféet med tillhörande souvenirshop kunde resan gå vidare mot beachstaden Waihe där oanat dramatiska scener väntade redan nästa dag.

Den soliga och stillsamma snäckpromenaden längs resortstranden på morgonen gav inga tecken på att faran var nära. Promenaden fortsatte upp på en märkt led som skulle leda till vackra utsikter över kusten. Vi borde dock ha anat oråd när leden snart blev mindre trampad, men just i det ögonblicket mötte vi en pappa och hans lilla parvel på väg ner. Vi frågade om leden ledde fram till utsiktspunkter, vilket han bekräftade och bekymmerslöst sa att det bitvis var lite halt på grund av gårdagens myckna regnande.

Sen blev det allt brantare och vi tyckte att vi var kloka som lät delar av expeditionen vända tillbaka ner mot stranden. Medan Anna och ULF strävade vidare uppåt, skedde den första av en rad olyckor - de andra hade tagit fel stig ned och plötsligt halkade 85-åriga Britt och ramlade i den branta sluttningen. Ungefär samtidigt, ett antal höjdmeter längre upp, slant ULFs vänstra fot snabbt dryga metern. ULF tog hela fallet med vänster axel. Nu hade Anna fått nog, men lovade att hon skulle stanna på platsen tills pappa, som var ivrig att se kustutsikten som inte borde vara långt borta nu, kom tillbaka. ULF å sin sida lovade att vända tillbaka till Anna efter 10 min oavsett utsikt och fick oväntat sällskap av en äldre, barfota kvinna som han kände igen som en granne från nattens boende.

Straxt innan den utlovade tiden var ute, nådde det omaka paret stigens slut och vände tillbaka. Kvinnan tog täten, innan hon upptäckte att hennes nyckel till semesterboendet var borta. De gick tillbaka för att leta längs den korta sträcka de tillryggalagt sen vändningen, men fick resultatlöst ge sig nedåt igen. ULF kände snart att de kommit fel och efter en del irrande blev det uppenbart att den stora led de nu vandrade inte skulle ta dem tillbaka till Anna. Den vände bort från kusten, in mot en annan del av det lilla semesterparadiset. ULF insåg att det skulle ta honom en lång stund att ta sig ned till stranden och upp till Anna igen, tillräckligt länge för att Anna med rätta skulle bli riktigt rädd i sin ensamhet. Skulle hon ens vara kvar om han hittade tillbaka? Kanske skulle hon till slut ge sig av på egen hand och också komma vilse i den leriga regnskogen? Anna svarade inte när han ringde för att lugna henne. Han ringde Maria som efter vedermödorna med Britt nått tillbaka till bilen på strandparkeringen. Maria lät först tveksam inför att trotsa sin höjdrädsla och ge sig tillbaka uppför den branta och hala stigen. Han kunde inte förebrå henne, det var han som var ansvarig för den prekära situationen.

Axeln gjorde nu riktigt ont (det skulle senare visa sig att han fått ett uttänjt ledband som slitit loss en bit ben och orsakat en mindre fraktur), men allt annat än att rädda Anna kändes sekundärt. Han sprang med gamla orienterarkliv nedför stigen, som blev till en grusväg och till en gata in i semestersamhällets baksida. Han passerade bilen och kunde konstatera att Maria trotsat sina rädslor gett sig av uppåt för att försöka. Men skulle hon klara det? Det var brant och snorhalt och uppenbarligen lätt att gå vilse. Allt kändes verkligen korkat; från en lugn, oskyldig strandpromenad hade förmiddagen snabbt utvecklats till en mardröm.

Trots att hans ben inte riktigt ville springa uppför, tvingade han dem så mycket han kunde. Halvvägs upp till platsen han lämnat Anna på mötte han så Anna och Maria på väg ner. Han kramade Anna hårt. Hon hade mycket riktigt hunnit bli rädd, men ändå stannat kvar som hon lovat tills Maria kommit upp. Maria hade snabbt övervunnit både sina rädslor och den svåra klättringen för att rädda sitt barn. De tre fortsatte försiktigt nedför stigen tillsammans och straxt mötte de den barfota kvinnan som gett sig upp för att leta efter sin nyckel.

- Menar du den här? Jag hittade den ett stycke upp, sa Maria. Kvinnan blev mycket glad och snart var de alla tillbaka vid bilparkeringen. Hur gick det då för Britt? Det visade sig att farmor Britt hade klarat fallet ganska bra, kanske tack vare sin långa gymnastbakgrund. Dramat var över.

Även om det trots allt slutade lyckligt, kan man fråga sig om den lilla utsikt ULF fångade på bilden nedan verkligen var värd mödan. Vi förstod senare att det finns en annan led som man når vid lågvatten och som lär vara fantastiskt fin...

När vi hämtat oss från denna strapats kunde färden gå vidare mot Huka Falls och bungyjumpet därintill i staden Taoupo. Farmor avstod fler fria fall denna dag.

Nora uppmärksammade ett pågående vulkanutbrott i utkanten av Taopo. Hur kan man missa det?

Nästa dag bjöd på geotermisk dramatik i form av bubblande och sprutande geysrar och gamla lavaströmmar i Orakei Korakos mystiska, närmast inomjordliga världar. Nöjda med första farmorstrippen återvände vi för några lugna dagar i Auckland.