NZ Bucket List Countdown: #8. Te Mata in Hawkes Bay

Nu går tiden fort. Det gör den ju egentligen inte, veckorna är lika långa som de alltid varit. Det är upplevelsetakten som är hög. Blogskrivandet håller däremot låg takt, vilket gör att upplevelserna ligger långt före. När detta skrivs är det därför i stort sett lika långt kvar av Nya Zeelandsäventyret för den här gången, som det gått sen helgen då ULF bockade av nr 8 i bucket list countdown.

Långhelgsutflykten (det var Labour Day på måndagen) till Hawkes Bay var tänkt att tjäna två syften. Dels ville ULF springa en sista orienteringstävling med kompass för södra halvklotet - ett slags deltagande på distans i Helg utan Älg som ULFs svenska orienteringskompisar denna helg traditionsenligt åker till Gotland för att springa. Dels hade väderleksrapporterna dagarna innan avresan utlovat möjlighet att kunna få se den vackra utsikten från Te Mata Peak. När LUMIAN-familjen utökad med farmor Britt ett år tidigare försökt sig på berget hade utsikten varit dold i grå och blöt dimma - se en bit ned i det blogginlägget. Modstulna hade de fått lämna Napierområdet utan att ha sett det.

Här fanns chans till revansch och ULF satte kursen söderut via Rotorua, som bryter av den sex timmar långa bilresan ganska precis halvvägs. Ett återseende av Waiotapu Thermal Wonderland, den Nya Zeeländska geotermikens epicentrum, blev ett välkommet stopp. På den fjärde dagen av första Nya Zeelandsresan i januari 2020 hade familjen också besökt denna färgsprakande, rykande och speciellt doftande plats. Här hade tiden stått still - återigen, det hade den ju egentligen inte, det är bara att upplevelsetakten varit låg. Dofterna, färgerna och de bubblande lergrytorna var nämligen oförändrat spektakulära.

Snart var takten högre igen, ULF ville nå nattens airbnb innan mörkret och kanske hinna upp till Te Mata till solnedgången. Han tackade värdinnan för den korta genomgången av var allt fanns i det blivande nattkvarteret, och ursäktade sig sen för att chansa på turen på berget. Det såg egentligen inte lovande ut, solen gömde sig bakom moln på sin snabba väg ned mot horisonten medan ULF höll lika snabb fart uppåt. Man vet aldrig, tänkte han, plötsligt bryter solen igenom molnen och det kan fortfarande bli en färgsprakande avslutning. Det var samma mantra som han upprepat med familjen ett år tidigare, men då gav inte optimismen och envisheten bättre utsikt än en simtur under vatten i Mälaren. Denna gång visste han bara inte hur rätt han skulle få.

Precis som han närmade sig toppen öppnade sig i molnen oföranat ett hål, precis i solens fallande bana och under några magiska minuter lyste det vidsträckta landskapet gudomligt vackert. Några få andra lika överraskade besökare wow-ade i symfoni med ULF som snabbt fick upp kameran och knäppte bilden högst upp. Ljusfenomet utspelade sig under kanske fem minuter och de som kom upp straxt efter anade inte vilken uppenbarelse de gått miste om, för då var solen ur ögat och under molnlocken igen. Skaplig timing efter sex timmars resa från Auckland, tänkte ULF.

En vecka tidigare hade ULF varit på sin lokala vårdcentral Devonport Health Centre för att få den månatliga sustenonsprutan som behandling för sin godartade golfbollsstora hjärntumör. I Sverige har han annars själv applicerat en daglig salva, men den går inte att få förskriven här. De senaste gångerna har sprutan givits i höftens sida istället för som tidigare i sätesmuskeln i baken och det hade hittills gett mindre biverkningar. Men den här gången hade systern troligen råkat träffat ischiasnerven. ULF hade sedan vaknat mitt i natten av att foten var bortdomnad och kändes kall. Nästa morgon hade foten inte gått att lyfta och varit helt lealös.

När han nu på lördagsmorgonen stod på startlinjen på Nya Zeeländska orienteringsmästerskapens medeldistans hade han inte haft möjlighet att införskaffa sporttejp utan förlitat sig på att arrangörernas sjukvårdstält skulle kunna bistå. Något tält fanns dock inte och den stackars ensamma damen som hade i uppgift att ta hand om skadade löpare letade förtvivlat i sin medicinväska efter en tejp hon inte tidigare hade hört talats om. ULF blev till slut tvungen att vänligen tacka nej till de elastiska förband som var det enda hon kunde erbjuda och ge sig av till starten med en högerfot som i bästa fall gick att stödja på om marken var plan. Det är den ju sällan i skogen och så heller i Gum Tree Park. Det blev en ojämn kamp mot naturen, med många fall. Även om flera var framåt så kändes det ändå som ett par steg bakåt jämfört med all den löp- och cykelträning ULF ägnat sig åt 4-5 gånger i veckan sen i juni, då han lyckades få en nygammal medicin sänd från Sverige. Efter medicinbytet har han gått ned 15kg i vikt och kunnat springa och cykla som innan pandemins globala supply-chain-brister tvingade honom att byta till en medicin som bland annat har hjärt/kärlsjukdom, viktuppgång och muskelsvaghet som biverkningar. Gissa om han tycker att det är värt de tusentals kronor den kostar (speciellt som expatriotförsäkringen ersätter så länge han är utomlands...).

Tiden stod nu verkligen stilla, för tolv timmar senare sprang ULFs svenska orienteringskompisar samma tid ut på gotländska varianten av Helg utan Älg (det var ju en helg utan älg också i Nya Zeeland...). ULF kunde motta rapporter om deras strapatser i realtid, efter att först åkt via vårgröna alléer till orten bakom skylten ovan: Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahu.

Med 87 bokstäver lär det vara vara världens längsta ortsnamn, men eftersom skylten var så lång syntes själva orten inte till.

Walesiska Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch har fjuttiga 58 bokstäver - rena förkortningen i jämförelse.

På kvällen åkte ULF åter upp till Te Mata Peak där han skulle sova. Alla rimliga boenden var uppbokade så ULF hade lagt ut Annas tidigare, 100x200cm madrass i skuffen på Golfen och sov gott till nattvakten kom. Han mottog dock välviligt ULFs önskan om att få stanna för att få uppleva soluppgången nästa morgon. Två nätter i rad! Medan gotlandskompisarna besökte ett bryggeri provade ULF viner på närliggande Craggy Range (i högra delen av den gröna bilden nedan).

Måndagsmorgonen vaknade ULF till en magisk soluppgång ovan och energin han fick räckte till att köra hela den nära åtta timmar långa bilresan upp till Auckland helt non-stop - lunch intogs i bilen i samband med en av många bilköer. Även Golfen hade energi hela vägen till hemmamacken i Devonport - men då hade den gått på ångor sedan infarten till Auckland 40 minuter tidigare. Det var ULF sätt att hålla sig vaken genom att tvingas snålköra bakom långtradares "slip-stream", under parollen "har man inte spänning får man skaffa sig"...

Och samtidigt ett sätt att få tiden att gå långsammare - oj, vad google maps nedräkning av kvarstående minuter gick långsamt. Ett tips nu i tider när tiden annars går fort inför jul och sedan hemresa för ULF. Fast tiden går ju som sagt alltid lika fort. Eller?

Kvarstående på NZ bucket list countdown:

#7. Coromandel Mines, Gemstones and Hike #7 alternative: micro-brewing of Devonport beer

#6. Mt Taranaki volcano climb

#5. Mt Tongariro hike

#4. Kiwi Birds (Rotoroa Island)

#3. Hunting Bush Trip

#2. Sailing Trip

#1. Surfing