Grande Finale av NZ Bucket List Countdown

Adult points är inget vedertaget begrepp i engelskan, men ändå har ULF samlat på sig ett antal under nedräkningen av Nya Zeelandsäventyret. Diagnosen för den lama och lealösa högerfoten som förra blogginlägget introducerade blev foot drop. Hemma i Sverige har ULF endast sett i hans ögon betydligt äldre män gå med de karakteristiska höga knälyft som den lama foten kräver för att den inte ska släpa i marken.

När han nu själv i tre månader tagit sig fram med denna Monty Pytonliknade silly walk har han för första gången i livet känt sig gammal. I ett försök att se positivt även på detta gav han sig själv ett gäng vuxenpoäng. Framför allt för att han valde att svälja förtreten och fåfängan när han direkt accepterade att använda en slags protes av samma sort som den underbenslösa, nyligen frisläppta sydafrikanska olympiska sprintermedaljören Oscar Pistorius. Inga andra likheter (Pistorius mördade sin hustru 2013!) , annat än att ULF likt the blade runner nu kunnat återuppta löpning och vandring. Detta efter ytterligare en operation i bröstet i november, då kirurgen gjorde xiphoidprocessen (namnet på ett ben mitt i bröstkorgens nederkant) kort genom att sonika ta bort den. Pust, många vuxenpoäng när blogginläggen domineras av hälsoutmaningar.

Nr 6 på the NZ Bucket List har varit att bestiga Mt Taranaki. Planen sattes när ULF i september återvände till NZ efter tre veckors Sverigesejour för att hjälpa resten av familjen i ordning i Sverige (läs: löpa ny bil!). En arbetskollega har en kusin som varit guide för bestigningar av vulkanberget på västra delen av Nordön och frågade om ULF var intresserad av att göra ett försök straxt efter Nyår. Eftersom ULF är den han är sa han "Yes sir!". På julaftonskvällen var ULF hembjuden till sin förra chef Sean Myers och hans fru. En kvinnlig finsk gyminstruktör var också med och bjöd på finskt (!) mousserande vin. ULF ville inte vara sämre utan hade med sig egen glögg, hembakade saffranslussebullar och skånepepparkakor. Juligt värre!

Under middagen kom den då närstående bergsbestigningen på tal. Sean berättade att det är en på flera sätt krävande strapats, vilket självklart varit en anledning till ULFs spontana intresse när han blivit tillfrågad. Nu fick han dock veta lite mer. Bland annat att det bitvis kräver teknisk klättring och många timmar i brant stenskravel. Samt att två kollegor till Sean från ett annat konsultföretag dött på berget, trots att de var erfarna klättrare - de hade troligen överraskats av de extremt snabba väderväxlingar som är typiska för berget som ligger några kilometer från havet.

Några dagar senare åkte ULF med Sean och hans hustru Tash, samt goda vännen Andy och hans familj till Tiritiri som ett tänkt försök att bocka av nr 4 på NZ bucket list: se en av dessa påstådda Kiwifåglar. Eftersom boendet på ön var fullbokat blev det bara ett dagsbesök och kiwifågeln ses bara på natten. ULF tvivlar fortfarande på dessa fåglars existens - på natten kan man ju inte se dem! Nåväl, sällskapet fick istället se nedanstående fåglar: Kokako med den blåa "lappen" under näbben, Takahe med blå fjäderdräkt och karakteristisk orange jättenäbb, en Giant Weta - ca 10cm lång insekt, Kereru/NZ duva, Bellbird | Korimako, New Zealand robin.

I sin vånda över bergsbestigningens lockelse och risker hade ULF på nyårsdagen bestämt sig för att göra en avgörande testvandring. Coast to Coast, dvs tvärs över Nya Zeelands nordö, från Stilla Havet till Tasmanska havet. Det smalaste stället är att gå ungefär i från den färjeterminal som ULF dagspendlat till under hela NZ-tiden, till Manukau Harbour. Totalt gick ULF 35 000 steg och 6 timmar genom CBD - Aucklands innerstad, förbi Auckland University, genom parkerna Albert Park, Auckland Domain, Wintergardens, Outwaite Park, upp på vulkanbergen Mt Eden (ett stenkast från Mercy Hospital från vars fönster ULF såg berget i samband med sin bypassoperation) och One Tree Hill.

Vandringen blev också ett sätt att se stora delar av hemstaden Aucklands olika stadsdelar. Även om ULF var lite seg i benen på slutet kände han sig rätt okej efteråt. Men som ett test på förmågan att i 9 timmar klättra 2000 höjdmetrar, upp och ned, i tekniskt krävande terräng var det inte representativt. Hustru Maria hade sagt nej till bergsbestigning, men ja till att vandra i Coromandel med en dansk familj på besök. Äldsta dottern Ida hade sagt, "Häftigt, klart att du ska göra det!" Beslutet blev att avstå eftersom ULF inte kände sig säker på att han återhämtat sig tillräckligt fysiskt för att ta riskerna. Ett troligen moget beslut med många vuxenpoäng. Åtminstone i Marias ögon.

Istället begav han sig till Coromandel för att vandra med den danska familjen Grøn Therp. Siktet var inställt på den även med Nya Zeeländska mått omtalat fantastiskt vackra Coromandel Coastal Walk mellan Fletcher Bay och Stony Bay på halvöns nordöstra spets. Nummer 7 på NZ Bucket List Countdown. Vid närmre planering insåg ULF och mamman Charlotte att familjen skulle ha en alltför lång bilresa från sitt boende för att klara av denna vandring på en dag. ULF beslöt sig därför för att göra den på egen hand, men med hjälp av utrustning från olika vänner. Den verkliga räddaren i nöden skulle bli det "hängmattetält" som ULF lånat från en svensk arborist som bor i Auckland sedan många år. Även Freddies stormkök och ryggsäck skulle bli ovärderliga.

Av en slump befann sig Freddie och hans familj just på Fletcher Bay precis den dag ULF kom dit för att påbörja sin vandring. Men efter ett varv på den ganska begränsade campingen och ett flertal försök att ringa, fick ULF ge upp kontaktförsöken. Det kändes mindre bra att ingen nu riktigt visste exakt var han skulle befinna sig de två närmsta dygnen. Han trodde sig dock ha lyckats skicka ett sms till Freddie, men det visade sig senare aldrig levererats, på grund av den bristande täckningen. Vädret var fint och ULF hängde på sig den tungt packade ryggsäcken med tält, sovsäck, köksutrustning, mat och kläder för två dagar, fotoutrustning inklusive en drönare. På vägen ut mötte han andra glada trampers på väg tillbaka. Snart fick han klart för sig att leden var avstängd de sista kilometrarna ned till Stoney Bay, men han tänkte att han hade gott om tid och säkert skulle kunna hitta en väg dit.

Någon timme innan solnedgången nådde han avspärrningen. Några hundra meter bortanför varningsskyltar och plastband kom ULF fram till ett område med enorma land slides - rasområden. Han stod länge och väl och övervägde riskerna. Kom han bara förbi skulle det vara en lätt 20 minuters vandring ned till Stony Bay. Vandringen tillbaka till Fletcher Bay var över fyra timmar, varav tre efter mörkrets inbrott, och ingenstans på vägen hade han sett en lämlig plats att slå läger med ett vanligt tält. Fakta; han var ute på egen hand, ingen visste var han var, och han hade en halvlam högerfot; den hade dock blivit så pass mycket bättre att han kände sig yngre igen och han tänkte länge att han vill befästa sin nyvunna ungdomlighet med att djärvt fortsätta.

För andra gången på några dagar fattade han slutligen ett för honom ovanligt beslut; att vända tillbaka till en plats där han sett några få riktiga träd på lämpligt avstånd för att pröva att hänga upp Freddies hängmattetält. Många vuxenpoäng inkasserades när tältet hängde på plats, stormköket möjliggjort en Fettucino Alfredo till middag och han kunde avrunda dagen med en kopp koffeinfritt kaffe mitt ute i vildmarken. Ungdomens återkomst får vänta, tänkte han förnöjt och somnade gott till vindsus, havsbrus och naturljud.

Efter en magisk morgonupplevelse när solen steg upp över bergen vid horisonten tog han sig ytterligare en tupplur i hängmattan innan han inledde återvandringen, som bara bjöd på ett mindre äventyr. Halvvägs tillbaka började stigningen från Poley Bay och här blev det full rulle; kanelbulle och kamerarulle vet man ju vad de är men ULF råkade ut för en objektivrulle. Mitt i stigningen kastade sig favoritobjektivet (ett mycket ljusstarkt, lätt och detaljrikt 35mm makro) ur sin plats i en framficka och kom på högkantsrull. ULF vände blixtsnabbt och följde efter ned de många höjdmeter han minuterna innan mödosamt klättrat uppåt. Objektivet hoppade och for men likt ett järnvägsfordon så höll naturrälsen i form av kanterna på den rodelliknande vandringsledsrännan objektivet på spåret runt kurvor och tillryggalade vad ULF efteråt skulle uppskatta till 60m (!) innan det utan förvarning var borta ur sikte. Utan att tveka slängde han av sig ryggsäcken för att klättra i den branta sluttningen bredvid leden. Lyckan var stor när han direkt hittade det lilla svarta sonyobjektivet. Det låg precis där han där han bedömde att det skulle ligga baserat på hur länge han på långt håll hade hört dess rulljud. Än mer fantastiskt var att det var helt och fortsatte att leverera de flesta av bilderna nedan.

Efter att ha funnit sin plats vid havet på Port Jacksons camping beundrade han en stund skenet från en lyxyacht som guppade i viken innan han nöjd med dagen somnade på dottern Annas tidigare madrass, som han lagt i Golfens rymliga bakdel.

Dagen efter mötte han upp med familjen Grøn Therp för att göra en enkel epilogvandring på knappa timmen ned till sagostranden från filmen Narnia, Cathedral Cove. Halvvägs kom sällskapet till en kraftig avspärrning med stora varningsskyltar. Inte nu igen, tänkte ULF. Äldste sonen i familjen, Mathias berättade ivrigt att en kompis till honom nyligen varit här och hade sagt att det ändå gick att ta sig ned till stranden. Det skulle komma en del områden med stora trädfällningar och land slides, men att de farligaste hindren var alla kraftiga avspärrningar. Tillsammans bestämde de vuxna att lita på ungdomen och ta några avdrag på vuxenpoängen.

ULF skaffar sig ytterligare poängavdrag genom att som framgår av de många panoramabilderna ungdomligt revoltera från dagens ungdoms tvångsbeteende att fotografera och filma allt i stående "Instagramursprungligt-indoktrinerat" sektformat. Ett landskap vore bara stolpaktigt som porträtt, tycker han likt en envis surgubbe. Det ger slutligen pluspoäng i vuxenligan.

Trots att det återstår hela nio dagar innan hemresa till Sverige via Ida i Chile har ULF bestämt sig för att skjuta upp NZ Bucket List no 1-6 till han kommer tillbaka till Nya Zeeland nästa gång. Vad kan ge fler vuxenpoäng än att till slut acceptera det som mamma och pappa alltid sa, och som ULF själv någon gång tvehågset upprepat till sina barn; "det är en dag imorgon också"? Kanske om äldsta dottern Ida skulle gifta sig med sin Tomás i Chile - men det är en annan historia.

I vilket fall, detta blir troligen ett av de sista inläggen på denna familjeblogg från Nya Zeeland på ett tag. Välkomna åter!