En första jobbrapport från Down Under

Resan Sverige – Nya Zeeland är lång. Min började med ett mejl i oktober 2020.

Nu sitter jag på Wellingtons flygplats på väg hem till Auckland och det har gått drygt tre veckor sedan taxin körde familjen till Arlanda. Tre veckor i en ny värld med stora händelser nästa varje dag.

Som i måndags. Jag och Maria cyklade tillsammans med våra tolvåriga döttrar, båda iklädda blåa skoluniformer med Belmont Intermediate Schools emblem på bröstet, till skolan för att de ska börja åttonde klass i en vanlig Nya Zeeländsk klass. Innan påsklovet gick de i femte klass på Skarpnäcks skola. Hur skulle det gå? Kan de någon engelska? Vågar de prata och få vänner? Till slut har jag insett vidden av vad jag själv upprepat till kollegor på WSP-kontoren i NZ: om barnen är glada, kan jag vara glad. Vi har sedan resans start påmints om att drömmen när som helst kan vara över om inte olika och ständigt nya pusselbitar faller på plats.

Imorgon kväll, efter att jag tagit den tolv minuter långa färjeturen hem från arbetsveckans sista dag på kontoret i Auckland CBD, över Stilla havet-fliken Hauraki Gulf till Devonport (ungefär Djursholm på svenska) är det faktiskt redan dags att flytta. Vårt hus på foten av den utsläckta vulkanen M:t Victoria ”har tjänat oss väl” (kanske ett uttjänt begrepp hemmavid). När du läser det här sitter vi nog på vår nya veranda, i ett stort viktorianskt hus på Victoria Rd på andra sidan vulkanen, med utsikt över Aucklands vackert upplysta skyline. Palmerna vajar lugnt i i den stilla vinden och poolen lyser blå nedanför. En dröm? Kanske.

De första åtta dagarna som Principal Advisor Rail & Transit – fluffigt nog för vad som helst – på WSP NZ har varit en resa i sig. Jag trodde att onboardingen skulle vara omfattande, hoppades på en mjukstart och på det stora hela en ”easy ride”.

Och det började bra. Tisdag morgon kl 8.20 förra veckan anmäler jag mig i receptionen, får en obligatorisk ansiktsmask medan en IT-kille talar om för receptionisten vad jag heter och hur namnet stavas. Han tar med mig till sin plats och jag får en ryggsäck med en PC, ett simkort och mina inloggningsuppgifter. Clare, vd Ian Blairs assistent, visar mig till Transports kontorslandskap.

Voila! Snart har jag svarat på några välkomstmejl där min ”tag”-line med alla nya kontaktuppgifter – inkl den fluffiga titeln – dyker upp av sig självt. Inbjudningar till tio ”induction courses” som ska genomföras de första dagarna ligger i teams. Vår PA (personal assistent) Angela tar mig till veckouppstartsmöte för Rail där jag presenteras. Jag har redan i helgen innan träffat min chef, Sean Myers, och fått veta att jag på onsdagen ska på en ”corridor run-through” av blivande Auckland Light Rail för att sen på torsdagen delta i en uppstartsworkshop för projektet.

Tick, tick, tick – 3-0 till WSP NZ i onboarding! Så här långt. Under tiden har Atos – vår globala IT service desk – värmt upp. De har lite oskyldigt gett mig en ny epostadress och jag kommer inte åt min ursprungliga som jag haft sedan jag började på WSP 2013, annat än via mobilen. Jag ringer dem, öppnar en ”ticket” för att byta tillbaka epostadressen och ber dem att ringa upp mig för att jag också vill behålla access till mina svenska teamsgrupper etc. Ingen ringer, men efter min corridor drive-through nästa dag har Atos glatt avslutat ticket 1. Resultat: nu kan jag inte heller öppna min NZ epost. Öppnar ticket 2 för eskalering, återigen med stark begäran om telefonkontakt. Nästa resultat: jag kommer ö h t varken åt min NZ identitet eller den gamla eposten ens via telefon. Öppnar ticket 3.

Atos service level 2 varvar upp ytterligare, fortfarande utan att ringa mig. Medan jag deltar i en multipartnerworkshop där jag ivrigt praktiserar konsten att lära mig alla nya namn & förkortningar, maorikulturens starka inflytande och inte minst Auckland Light Rail projektets olika delar och genomförandeform – alliancing – försvinner min svenska WSP-identitet, mitt nio-åriga epostkonto och accessen till hela ”min” kunskapsbank i svenska teamsfoldrar. Alltmedan jag förstår att förväntningarna på mig är milt sagt höga; jag har för kunder och partners presenterats som något av en internationell allkonstnär som kommit för att frälsa NZs järnväg. Efter tre dagar är jag redan i två kundprojekt och 3-4 anbud, och fortfarande väntar åtta inductionkurser som ska avslutas de första dagarna. Personer ringer, sms-ar och undrar varför jag inte svarat på epost/chat. Jag missar möten, interna och externa, för jag är ju helt avskuren från IT-omvärlden. Så långt visade min ”senaste telefonsamtalslista” att jag redan ringt 0508-GETHELP – dvs Atos – hälften av tills dags dato 14 tickets. Tick, tick, tickets – WSP NZ-Atos 3-7 och uppstarten känns inte alls bra i magen längre.

Då händer det. Min chefs chef, Peter Wiles, hör om mitt underläge mot Atos. Några timmar senare, efter en knapp veckas förgäves-försök är 90% återställt, tack vare NZ svar på Dragan Radoluvic på WSP i Sverige och trots Atos ”hjälp”. Det tog förvisso ytterligare 7 tickets denna vecka att återställa allt och utjämna mot Atos.

Nu lyfter planet från Wellington och när jag höjer blicken från Atos-stressen och sammanfattar våra första tre veckor är det egentligen en sagolik start vi upplever. Familjen har redan varit hembjudna till flera grannfamiljer. Vi har utforskat mängder av fantastiska stränder och gjort flera vandringar som t ex på den blott 600-åriga vulkanön Rangitoto. Fixat allt det där basala som vi hemmavid byggt upp under lång tid. Mängder av andrahandsinköp avklarade till vårt underbara nya hem och livet i stort. Morgnarna börjar med en båttur över Stilla Havsvatten för att delta i ett business case som handlar om hela Aucklandregionens transportsystems utformning de närmsta 30 åren – helt fantastiskt! Jag hjälper WSP Australien med batteridrivna lokinköp – verkligen zero-emission i framkant. Och i Wellington har jag de senaste dagarna introducerats för flera av NZ järnvägs absolut mest inflytelserika personer. Kryddat med anbud såsom införande av ett nytt nationellt signalsystem och framtida fordonsupphandlingar.

Och inte minst, jag kan få chansen att jobba i NZ största infrastrukturprojekt någonsin – Auckland Light Rail (egentligen en lång, minimetrolinje) med en budget på ofattbara, motsvarande nästan 100 miljarder kronor – och lära mig hur alliancing fungerar.

Min långa resa hit började alltså med ett mejl i oktober 2020. Jennifer Verellen på WSP i Kanada tipsade WSP NZ om mitt cv för just Auckland Light Rail som redan då var aktuell. Nu kan den drömmen realiseras. Och vinner WSP affären har Peter Wiles redan bett mig att hjälpa att andra svenskar att göra resan till Nya Zeeland. Men på vägen är det fortfarande många pusselbitar som ska falla på plats, och det lär bli fler tickets att ticka av.

På återhörande!

ULF