Äntligen ömsom vin, ömsom vatten! En påskresa i guds bortglömda världar.

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: "Varde ljus!" Och det varde vin av vattnet." Eller hur det nu varde, eller bidde den första dagen.

Det var faktiskt först den sista dagen som det bidde vin, till dess varde mycket vatten på vår påskresa till norra Sydön. Mycket som varit gömt, bortglömt eller dödsdömt skulle komma att uppenbara sig under ibland dramatiska former.

Den första dagen började dock lugnt. Vi åkte i en evighet på the Forgotten World Highway - en gudsförgäten del av Nordön - passande nog eftersom det var Långfredag. Långt om länge såg vi ljuset i tunneln innan vi nådde den nästan spöklika byn Whangamomona, en fet dal på Maori. I dessa gröna dalar upptäckte vi en "greenfield railway", dold för omvärlden - kan du hitta den?

När vi ifjol våras i oktober åkte runt i NZ med farmor Britt valde Mt Egmont-vulkanen, Taranaki på Maori, nära New Plymouth, att gömma sig helt för omvärlden, insvept i täta, gråa moln dagar i sträck. När vi nu lämnat den bortglömda landsvägen bakom oss, kastade den vilande vulkanen av sig sin tunga molnmantel och uppenbarade sig för oss i all sin ståtlighet med en gloria runt toppen. Lite som Jesus när han på uppståndelsedagen klev ur sin grottgrav på för dagen ganska precis 2000 år sedan. Är det för övrigt månne Adam och Eva som vandrar ut ur sitt paradis, fördömda av Gud, på den lummiga stigen nedan?

Gud sade: "Varde ljus!" Och då hade vi redan dragit ledningarna, sa ULFs pappa Stig som bevis för att elektriker är världens äldsta yrke. Vem eller vad levererar elen i ledningarna i bilden? Ledtråd: den öde och bortglömda vägen leder in i vuklanens inre bergvärme.

På vägen ned till Wellington hade ULF tänkt att få ge sig ut på andra fina stigar, då det arrangerades en nationell orienteringstävling en knapp timme norr om huvudstaden. Men det var bara att glömma. Inga förhandlingsknep eller tårar bet på de gudsfruktade och pliktskyldiga arrangörerna. Var man inte föranmäld var det enda alternativet som regelboken medgav att ge sig ut efter att alla andra startat, även om man som ULF ville delta utom tävlan. Och att övertyga övriga familjen att tillbringa många timmar i en liten skogsglänta utan sol, wifi eller andra förlustelser tedde sig som en än svårare förhandling. Hela äventyret var dödsdömt.

Så gick även det andra besöket på en Nya Zeeländsk orienteringsarena i stöpet - vid det första tillfället i oktober stopppade en bruten axel ULF från deltagande, medan farmor Britt övervann hindren och tog sig runt i skogarna nordväst om Auckland. Nåväl, en kompass och en kompis från förr rikare blev den annars snopne ULF i alla fall denna gång. Kompassen är anpassad för södra halvklotet och kompisen, Carsten Jörgensen, är från Danmark på det norra halvklotet, men sedan över 20 år boendes på Sydön. Blir det någonsin tredje gången gillt för ULF att orientera i Nya Zeeland och en möjlighet att ännu en gång få bekänna sig besegrad av den danske f.d. världslöparen?

Vi orienterade oss i stället till centrala Wellington för att fika med Veronica Swamy, som nyligen flyttat tillbaka till Nya Zeeland från Stockholm där hon och ULF precis som nu också var arbetskollegor. Så fick Anna och Nora träffa någon som de kunde prata svenska med utanför familjen. Efter att i nästa ögonblick ha både hälsat på och sagt hejdå till Veronicas familj, gick vi på nationalmuseet, Te Papa. Där återsåg vi de fina utställningarna om landets historia, unika geologi och flora fauna, samt om deras olika urbefolkningars kultur. Anna och Nora satt skrämda bakom en gigantisk militärhjälte från första världskriget, men här fanns wifi och Roblox som räddning. Kanske kunde de också finna ro i att Guds hand vilade över moderna museet, City Gallery Wellington. Vägen till hotellet gick genom en del gömda och bortglömda gränder, med murals - också modern konst, förr kallad graffitti - på de murade väggarna. "Another brick in the mural" kanske hade kunnat bli en modern hit för Pink Floyd, gruppen som bildades i en glömd tid samma år som ULF föddes? Anna och Nora hade sjungit med i "We don't need no education" som ju egentligen grammatiskt betyder we need education. Och att skilja mellan subjekt och predikat ska tydligen vi numera bara tro vi själva kunna, medan dem är dom, domare, dummast. Ähum.

- Hur hamnade vi här!? Det här handlar ju om resan på Annas och Noras påsklov från skolans murar och språkkontroll!

"Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!" Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skedde så. Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen."

Åtminstone för Gud. För oss var det dag tre, vi hade gått i regnskogen (särskrivning vore okej eftersom vi gick i regn, blixt och åska), sett hundhuvudet i grottöppningen och pundhuvudet på fågeln (särskrivning är här grammatiskt korrekt, det är ingen påfågel. Ej heller en kiwi, utan troligen en weka). Ser ni de, dem eller dom? Huvudena alltså. Någon kiwifågel i det fria har vi ännu inte sett, alla kiwis säger att fågeln bara ses på natten och då syns de ju inte. En gång i Te Puia kanske vi såg en kiwifågel i en mörk bur med konstgjort nattljus, men det kändes som en surrealistisk blå svartvitt film utan ljud. Dessutom fick man inte ta bilder så några bevis att de finns finns inte. Kiwifrukt är dock god att äta här. Denna resan blev vi bjudna på feijoa som smakar som en blandning av kiwi och citron. Vi har hela stora påsen med oss hem, tämligen orörd efter den första, korta förälskelsen.

Den gudomliga valvupplevelsen utspelade sig på den västra kusten på Sydöns norra del, vid Oparara Basin. Det var samtidigt en påminnelse om vår januariresa till södra Sydön, då som the Fellowship of the Rings inkluderande Ida, eftersom det första grottliknande valvet på bilderna ovan heter Morias Gate precis som i Sagan om Ringen, temat för den resan.

På Sydöns norra västkust och österut meandrar sig, väderstrecksväxlande, en av Nya Zeelands mest populära vandringsleder, the Heaphy Track, längs havsklippor och genom fantastisk natur. Vi hade tänkt göra en halvdags "tramp" på ledens inledning, men Gud visade sin styrka och hamrade ned åska över våra huvuden och vi såg stjärnor och regnbågar omvartannat. Så vi blev kvar på stranden vid ledens start, och Tor var väl det. Vore man grek skulle man sagt att Zeus härskade över Poseidon. I vilket fall var det ett himmelns skådespel att se det dramatiska vädret växla, med tunga ovädersmoln och blå himmel samtidigt. Mäktigt!

"Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt." Och det skedde så. Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott."

Lite längre söderut från stranden vid floden Kohaihais mynning ovan ligger Cape Foulwind, som gjorde skäl för namnet när vi på behörigt avstånd såg havet furiöst attackera klipporna vid strandkanten. Nedanför dem rådde sälsamt lugn.

Vattenkraft och ett mindre sälskap

En lång resa tog oss från västkustens Oparara till Pohara på den östra sidan. Ingen större skillnad kan tyckas - varför är så många Maoriska namn till förväxling lika? Tongariro, Rangitoto, Tauranga, Rarotonga, Rotorua och Rangitata är faktiskt alla olika platser. Nåväl, vädret var också liknande så första dagen föreslog Maria att vi skulle prova på fiskelyckan. Nya Zeeland är ett paradis för hängivna fiskare, men även för oss.

När ULF var blott 11-12 år avgav han ett löfte som han har hållit i över 40 år. Pappa Stig - elektrikern - hade övertygat ULF och storebror Göran - minsta brodern Björn ansågs ännu för liten - om att fisken nappade bäst i den arla morgonkvisten. Uppstigning vid 3-4-tiden och en längre vandring i lätt duggregn och vresig fjällnatur tog trion till en större fjällbäck där fisken skulle hoppa av förtjusning och i rena ivern efter mat hugga på betet. Enligt pappa Stig. Bröderna hade fått ett varsitt kastspö av märket ABU och nu var det dags för jungfrudoppet. Första kastet kom en bra bit ut i forsen och ULF greppade snabbt efter veven för att veva in. Men veven var borta! Sällskapet letade en stund och veven kunde återfinnas i den mossiga terrängen, men inte den mutter som skulle hålla veven på plats. Nå, det skulle inte vara något besvär - veven lades i fickan för att kunna plockas upp direkt efter kast. Det första kastets lina klipptes av, ny krok sattes på och betet anglades fast. Andra kastet lika långt ut i strömvirvlarna, och ULF greppade efter veven i fickan - den var inte där!

Man letade länge och väl medan regnet tilltog, men veven var verkligen försvunnnen denna gång. Stig och Göran ville förståeligt nog fortsätta lite längre än de två gånger 30 sekunder man hittills aktivt fiskat, efter en halvtimme på plats vid den fors som skulle vara så fiskrik. Vid det här tiden hade ULF ingen täckning för den mobil han ännu inte hade, utan försökte i några minuter förgäves fördriva tiden med att serva de andras förhoppningsfulla fiskande. De hoppande och hungriga fiskarna sågs inte till, men regnet hade fått fart på mygg och knott i den svenska fjällvärlden och de hade alla hittat till de sanka markerna vid trions bäck. ULF tog skydd genom att dra regnhuvan över huvudet och borra ner ansiktet i den blöta mossan. När han legat så i ett flertal timmar, avgav och upprepade han ett otal gånger löftet som han skulle komma att hålla i över fyrtio år. Aldrig. Mer. Fiska.

"Gud sade till människorna: »... råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.»"

Trots att det är ett av de starkaste minnen ULF har av sin barndom - ett av få som dröjt sig kvar - blev det denna dag, på norra Sydöns östra sida, dags för honom att bryta med sin ungdoms trofasthet. Biltur genom vackra alléer till en anordnad fiskedamm - så långt från den svenska fjällvärlden man kan komma. Maria och ULF lånar ett varsitt färdiganglat spö, medan Anna och Nora följer med och servar. Första kastet, ULFs vev sitter kvar - och det hugger! Det har bara gått sekunder innan första fisken halas upp. Med viss tvekan tar ULF kål på den unga laxen som läggs i en stor plastlåda. Hans 40-åriga fiskeförbannelse är bruten. Oj, vad fisk vi kommer att få att fylla lådan med! Halvannan timme i ihållande regn och en mängd kast senare är skörden dock lika stor som efter de första 20 sekunderna. Vi är vid en fiskdamm så full av fiskar att de hela tiden hoppar överallt - troligen för att det inte finns plats för alla samtidigt i vattnet. Runt om oss halar övriga besökare upp fisk efter fisk under stort jubel. Maria som själv propsat på att få fiska har inte haft det minsta napp. Då kommer en av fiskeodlingens yrkesmän för att mata fiskarna. Han kastar i maten precis där ULF och Maria har sina flöten och nu nappar det direkt. Man kan nog kalla det för doping och vi känner oss inte riktigt som storfiskare när vi väger in de tre laxarna. Efter en god bit mat på odlingens restaurang får vi de 3.6 rökta kilogrammen med oss tillbaka.

Trots den fundamentala olikheten i upplevelser finns två saker som ändå förenar de två 40 år åtskilda fiskehistorierna. Den unga generationens otålighet över föräldrarnas envishet är den ena. Den andra är nog som en följd av den första, ungdomliga fiskelöften. Släkttraditionen är stark.

Det nästa av Anna och Nora nästan lika uppskattade resmålen är Labyrinth Rocks där ULF går vilse utan sin några dagar tidigare på o-orienteringstävlingen inhandlade kompass. Kanske beror det på den invecklade terrängen.

Golden Bay ovan gör skäl för namnet.

"Gud sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden." Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, till att härska över dagen och natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen."

Guds fjärde dag var redan vår sjätte och vi satte av mot Wharariki Beach som finns som default bakgrundsbild på många laptops världen över med en ung spänstig kvinna fångad i steget i spegelbilden av en ihålig klippa en bit ut i vattnet. Vid lågvatten kan man nästan gå ut till klippan, vid högvatten är stranden nästan borta. Stranden ligger ensligt och bortglömd, längst norrut på Sydön. Här var vädret mestadels vackert, men det vara bara sälungar som badade eftersom undervattensströmmarna är lömska.

In a world without walls and fences, who needs Gates and Windows?

"Ögonen är sälens spegel"

Sälskapssjuk

Grottfolk

Från den ena grottan till den andra förlorade vi oss sen i The Grove Scenic Reserve på vägen mot Nelson:

En Malmstensfåtölj, en grön gubbe och några damer inväggade i falsk trygghet.

I Motueka, straxt norr om staden Nelson gjorde vi ett vrakfynd. Det var ett givet skrovmål för en hungrig fotograf och drönaren kom till användning för att fånga det övergivna och bortglömda skeppet segla bort i himmelspeglingarna.

En dublettbild.

Röksignaler i fjärran, fångade genom bilrutan medan Maria körde genom Nelsonnatten.

Efter allt regn och oväder bröt solen fram ordentligt medan vi var på Tahunanui Beach och Nelson kunde hålla sitt löfte som den plats i Nya Zeeland med flest soltimmar.

"Alla goda ting äro tre!"

Anna mäter sin burklängd utanför nötfärsfabriken där man imponerades av ULF egna jordnötssmörsrecept med bland annat kanel som smaksättare.

Resan gick nu mot sitt slut, men vi hade sparat en av höjdpunkterna till sist.

När ULF lämnade sina svenska WSP-kollegor blev han avtackad och fick bland annat mottaga ett presenkort till en vinprovning i Nya Zeelands främsta vindistrikt, Marlborough. Nästan på dagen ett år efter att LUMIAN-familjen anlände till sitt nya hemland var det dags att fira och använda presentkortet.

Anna och Nora lämnades på motellrummet, preppade med film, mat och snacks utifall utomhuspoolen och jaccuzzibadet skulle tråka ut dem. Nu var det dags för föräldrarna att bli seriösa vinprovare! Och det blev en verkligt fvin upplevelse.

Vi hade trott att omdömet skulle sina medan vinen flöt igenom strupen och att vi skulle köpa flera av vingårdarnas viner ju längre in på resan vi kom. Men det blev tvärtom så att vi blev alltmer kräsna av alla goda smaker. Efter 18 (!) olika viner från standarddruvor som Savignon Blanc, Chardonnay, Riesling, Pinot Noir, Carbernet Savignon och Merlot till mera krävande som Gewürztraminer, Syrah och Malbec kom vi hem med flaskor av fyra olika viner från tre vingårdar. Slutklämmen var dock vinfri och kanske bäst av alltihopa; vi fick en chokladprovning på ett av Nya Zeelands bästa chokladmärken, Makana. Vi hade tänkt åka dit på egen hand tidigare under dagen, men hann inte så vi var då besvikna att ha missat det. Nu blev det pricken över i!

Handikappvinliga höströdvinodlingar med perfekt mogen frukt.

Nu återstod "bara" hemresan. Eftersom resetemat varit att hitta det gömda, minnas det bortglömda och återuppväcka det dödsdömda var det passande att vi glömt hur lång en resa är som börjar fjällfisketidigt i Blenheim, fortsätter med drygt tre timmar färja till Wellington och därefter avslutas med en åtta timmar kort bilresa upp till Auckland (lång mening blev det också). Även KiwiRail som driver färjetrafiken under namnet Interislander hade glömt några bokstäver på färjans babordsida. Till och med del av landsnamnet hade man glömt, konstigt hur det kan bli.

Dubbelt synkade soulmates

Nu var det det söndag. "Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk."

Gud kom inte ikapp oss - medan han vilade på sin sjunde dag, var vi i slutet av den åttonde innan vi äntligen kom till ro hemma i köket i Devonport, där ULF tackar Rail Advisory-kollegorna för vinprovningspresenten. Ett särskilt tack till Björn Westerberg som ordnade med gåvan. Till skillnad från resans glömda tema är den ett minne som består.